Tjugodredje juli. I dag har jag tänkt mycket på vår stundt här på jorden, alltings storhet, men också litenhet. Altså alla ska ju dö en dag. Så är det ju bara.
Jag vet inte, jag försöker att tänke mig det. Ett sista djupt andetag, man fyller bröstkorgen tills den är helt sprängfylld, hjärtat kramar i en avslutande kramp, och till hjärnan strömmar det varmt blod, yrsel och värme, för att seda rinna bort. Lite i taget. Du är borta, det kanske är skönt, fan vet jag?
Jag minns en kille som hette Olle Extraliv. Han blev påkörd av en buss men överlevde. Men han ska ju också dö en dag men inte den här gången, han har ju ett liv til, Olle Extraliv. Det måste vara jävligt skönt att få en andra chans, en andra chans å leva, att leva mitt liv som Olle Extraliv.
Jag vet inte, jag försöker att tänke mig det. Ett sista djupt andetag, man fyller bröstkorgen tills den är helt sprängfylld, hjärtat kramar i en avslutande kramp, och till hjärnan strömmar det varmt blod, yrsel och värme, för att seda rinna bort. Lite i taget. Du är borta, det kanske är skönt, fan vet jag?
Jag minns en kille som hette Olle Extraliv. Han blev påkörd av en buss men överlevde. Men han ska ju också dö en dag men inte den här gången, han har ju ett liv til, Olle Extraliv. Det måste vara jävligt skönt att få en andra chans, en andra chans å leva, att leva mitt liv som Olle Extraliv.
Farväl Falkenberg
No comments:
Post a Comment